Jag föddes i en by, som knappt en människa kände
där stäppen tar vid, vid landsvägens ände
och fast många år har gått så minns jag än, solrosor som blommar
då var världen ännu ny, och fälten doftade av sommar
Jag skulle fylla åtta år, jag var yngst av fyra syskon
en bortskämd lillebror, enligt mina systrar
armén hade kallat in vår far samma år, Han sa: jag är tillbaka innan hösten
ta nu hand om er mor, men jag hörde hur han darrade på rösten
Den sommaren var het, vi var lediga från skolan
vi gjorde trädgungor av rep, vi fiskade i floden
och varje kväll när jag läst min aftonbön, smög jag ut på vår veranda
och hörde syrsornas spel, och de vuxna som viskade till varandra
Men dagarna försvann, och luften fylldes av rykten
om att döden var en man, i uniform ifrån Tyskland
mamma bad oss att inte tro på allt som sades, bydåren Shimon bara skrattade
nya solnedgångar brann, men jag fick svårt att sova om natten
Det var i gryningen de kom, jag vaknade av bullret
soldater, skrik och larm, det dova lastbilsmullret
jag såg genom fönstret hur de gick från hus till hus, svartklädda likt dödens änglar —
och folk ropade herrens namn, när de slets, slets ur sina sängar
Jag bad för min själ, när vi drevs mot bönehuset
med hundar och gevär, i det milda morgonljuset
de låste porten utifrån, lukter av bensin, genom takfönstret såg man himlen
jag kände mammas hand i min, och hela världen började brinna
När jag vaknade var det kväll, mina kinder var våta
jag låg ensam på ett fält, hur jag kommit dit är en gåta
soldaterna var borta, jag såg kroppar överallt, bydåren låg skjuten på gatan
inte en levande själ, men på tvättlinor: sotiga lakan
Jag snubblade som en blind, ner mot bönehuset
en förkolnad ruin, i det kalla månljuset
på trappan låg ett halsband som min syster hade gjort,
jag kan inte beskriva känslan med orden
min kropp blev ett skrik, och mörker föll över jorden
Jag vandrade mot öst, genom skogar över slagfält
jag vandrade en hel höst, med flyktingar och sårade soldater
byar tömdes, hela städer rymdes ut, landet låg bränt och öde
och ingenstans fanns någon tröst, kanske var jag redan bland de döda
Jag återsåg aldrig min by, jag återsåg aldrig min pappa
evigt ung min mor förblir, mina systrar är som blekta minneslappar
inte ens ett foto finna kvar från denna tid, allt är liksom minnen av minnen
som jag anförtror åt dig, här i denna sena timme”
Det var en och samma dröm, den fjärde natten jag haft den
samma röst djupt i min sömn, som väckte mig mitt i natten
Jag såg allt så tydligt, hur bönehuset brann, jag hörde de vansinniga skriken
och när bilderna försvann, var jag kvar i den kalla paniken
Det kanske finns en bro, där man ser till andra sidan
jag vill så gärna tro, att det har något särskilt att betyda
röster som färdas från en annan tid, dom ber mig att inte glömma
så försvinner deras rop, och dagen skingrar mina drömmar