Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frere,
inom ett mörker sig slutar,
hur guld och purpur i skoveln, där,
byts till grus och klu- -tar.
Vinkar Charon från sin brusande älv,
och tre gånger sen dödgrävaren själv,
mer du din druvan din ryster.
Därför, Movitz, kom hjälp mig och välv
gravvård över vår sy- -ster!
Ack längtansvärda, och bortskymda skjul
under de susande grenar,
där tid och döden en skönhet och ful
till ett stoft förenar!
Till dig aldrig avund sökt någon stig;
lyckan, eljest uti flykten så vig,
aldrig kring grifterna ilar.
Ovän där väpnad, vad synes väl dig,
bryter fromt sina pilar.
Lillklockan klämtar till storklockans dön,
lövad står kantorn i porten
och till de skrålande gossarnas bön
helgas denna orten.
Vägen opp till templets griftprydda stad
kantas mellan rosors gulnade blad,
multnande plankor och bårar;
till dess den långa och svartklädda rad
mjukt sig bugar i tårar.
Så gick till vila, från slagsmål och bal,
grälmakar Löfberg, din maka,
ej mer från gräset långhalsig och smal
hon än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes i dag
och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och urtorstig är jag;
vi är torstiga alla.