Jag vill tala så alla kan fatta
ja, så att alla kan förstå,
både om det som är roligt och lätt
och om det som verkar svårt.
Men om man talar högt och tydligt
så tycker några att man stör.
Och om man viskar riktigt förtroligt,
så är det för många som inte hör.
Så jag gick mej till en psykare
för att få berätta hur det känns.
Men han fråga' om mina drömmar
och inte alls om vad som hänt.
Och när jag hade berättat färdigt dom
tog han emot mina hundra spänn.
Man fastän jag tiggade och bad och bönade
så fick jag ingen tid igen.
Och vi vill spela för dom svaga
och vi vill sjunga för dom små
och vi vill dansa så, att förtryckarna
kan höra hur vi mår.
Och vi gick till Malmö fängelse,
för att följa vårt beslut.
Och när vi hade spelat och sjungit för fångarna,
så var det knappt att vi kom ut.
Ja, man får tänka precis vad man tycker
och man får tycka vad man tror
och om man tänker tyst tillräckligt,
så blir man kanske till och med nå't stort.
Men en sak måste man lära sej
om man vill bli sin lyckas smed;
att man skall akta sej, som för att bränna sej,
för att säga hur det är.
Så i dessa besvärliga tider,
när knappast posten ens går fram,
så är min gamla faster den enda snart,
som har tid med mej ibland.
Och det kan ju va skönt att veta,
att om det verkligen blir svårt,
så är hon alltid beredd att lyssna,
fast hon är döv se'n femton år.
Slutrefräng (två gånger)