I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
såsom stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar till en tross,
mellan oss, så vi når varandra.
I den hårda tidens brus
finns det skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat, efter dig
hör du mej? kan vi nå varandra?
I den långa vinterns spår
finns det skrik som ingen hör
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat,
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll, kan vi nå varandra