Erik Olov Andersson ha hängt sig i en gran
Han tyckte väl att det mesta liknar fan
Det är en gåta likafullt att detta kunde ske
Vad var det som gav Andersson en sån befängd idé
Inga yttre tecken på hans tillstånd förelåg
Han får väl bli ett fall för någon klyftig psykolog
För Anderssons hustru hon var både söt och rar
Och barnen i familjen var två fina exemplar
Dom bodde i en sjurumsvilla som låg norr om stan
Och lyckans sol den lyste ner på deras solaltan
Med tvenne tomma händer starta Andersson en dag
Och byggde upp med nit och flit ett eget företag
Snart fick han också åtnjuta den arbetsammes lön
Den Merca som han ägde den var blankast ut i kön
Och ofta tog fru Andersson sina kontokort
och parkerade sin shopingbil vid varuhusets port
Där åkte hon i trapporna från bittida till sent
Och när hon åkte hem var varuhuset nästan rent
Dom hade kylskåp, barskåp, torkskåp, frysbox,
disk- och tvättmaskin
Och svinlädersfåtöljer och auktionsinköpt porslin
Segelbåt och motorbåt och stuga vid en strand
En hammock och en flaggstång och ett eget jordgubbdsland
Hm-hm-hm- hm-hm-hm
Men Erik Olov Andersson han tog familjens hund
Och gick sig ut en fager aftonstund
Hunden kom tillbaka när en kvart förflutit men
Erik Olov Andersson kom aldrig hem igen
När man sedan sökte uti månens bleka sken
Då hängde stackars Andersson och dingla från en gren
Aldrig mer ska Andersson höja upp sitt glas
Och hälsa alla välkomna till sill- och kräftkalas
Aldrig ska han stå på knäna i sitt jordgubbsland
Eller sitta i sin hamock med en iskall grogg i hand
För solen gick i moln och allt förlorade sin glans
Hans firma gick allt sämre, han fick utländsk konkurrens
Det gäller tänkte Andersson och lägga på ett kol
För att ro det här i land och för att täcka alla hål
Så han bodde på sin firma ofta flera dygn i sträck
Han rationaliserades och gjorde extraknäck
Och det sägs att han på slutet varit synlig titt och tätt
På Solvalla och ställen där man spelade roulette
Men räkningarna lagrades och blev en pyramid
Och Erik Olov Andersson fick aldrig mera frid
Och denna fagra aftonstund så sprack det alltihop
Så tog han hundens koppel av och knöt en liten knop
Ajöss med den, ajöss med den
Erik Olov Andersson har hängt sig i en gren
Låtom oss nu knacka på hans sten:
Här vilar E.O. Andersson, ett offer för vår tid
Må himlens alla änglar vagga dig till salig frid
Trettio år i förtid gick du genom dödens port
Bara för att du gapade för stort