By V.G
Capo II
Det var 1952
När gentlemännen fortfarande fanns
Jag vaknade på amiralen, och morgonsolen brann
Det kan ha vart sommarns första dag
I Danmarks vackra huvudstad
Så klart att jag ville stanna, men i väskan låg biljetten hem
Jag hade lovat både mor å far, att komma hem med alla pengarna kvar
Jag hade sett i deras ögon
Det kommer aldrig bli nått av dig
Promenaden till stationen var kort, men min första i ett annat land
Jag tänkte att jag glömmer dig aldrig, och så blev det ju med facit i hand
Djupa andetag, en dag ska jag komma tillbaks
Med eget liv och egna pengar, om det inte är å fråga efter för mycket, en dotter eller en son
Å vagnen rullade ut. Jag såg inte åt hennes håll
Jag frågade inte om namn, jag sträckte inte fram någon hand
För så gjorde man inte då, och det enda jag tänkte på, ska hon gå av snart
Då får jag aldrig se na’ igen, men i Göteborg satt hon kvar än
Det var min slutdestination
Jag tror jag såg min far på station
Allt kom å hänga på mig, familjens ansvar är för affären
Komma hem med nya dokumenten, vi skulle bli någonting här i världen
När fick jag sist så många timmar, ensam med mina tankar
Å varför snurrade dom bara runt henne
Plötsligt var det allvar, å dags för ett beslut
Den värsta av mina dar
Tåget rulla mot Oslo
Å jag satt fortfarande kvar.
Ingen av oss sa ett ord
Eller rörde sig från vår plats
Det enda ja visste om min framtid var att den är här nu timme efter timme
Lugnet kom ombord, jag tror jag somna in där breve
När jag vakna upp så var vi framme, hon stod redan upp på väg
Mot alla regler, vett etikett
Nyss vaknat upp från min dröm la jag min hand på hennes å sa: Anders Olof heter jag
Hon såg på mig en första gång, å hennes ögon,
min gud så log hon
Hon sa tack för dina fina ord, å för ditt sällskap här ombord
Var det i Göteborg som du sa,
då skulle jag också gått av